Försoning – trons kärna
Försoning hör till den kristna trons kärna. Försoning beskriver relationen till Gud, medmänniskan och skapelsen. Denna relation erbjuds genom tron. I berättelsen om skapelsen ser Gud på världen och konstaterar att den är god (1 Mos 1). Människans själviskhet och vilja att bli som Gud utan Gud öppnade vägen för det ondas inträde i världen. Kontakten mellan människan och Skaparen bryts och det uppstår fiendskap i förhållande till andra människor och till resten av skapelsen (1 Mos 1-2). Som en följd av synden börjar människorna se på varandra med misstänksamhet och rädsla. Följden blir försvar och våld (1 Mos 3). Ur ett kristet perspektiv är rädslan något sjukt och onaturligt eftersom den slår sönder enheten, livets grundprincip. Synden splittrar samhörigheten med den som är totalt annorlunda, Gud, och med den övriga skapelsen. Äkta liv däremot förutsätter att enheten återupprättas - försoning.
I den kristna tron utgår försoningen från Kristi kors. Gud har inte sett människans nöd bara på avstånd, utan har själv gått in i människans situation. Gud har inte bara konstaterat människans hjälplöshet i det ondas våld, utan har själv blivit en del av denna hjälplöshet. Jesus Kristus ger oss ett exempel på vad det innebär att leva det liv som har getts i skapelsen. Jesus visar att mötet med en annan innebär en villkorslös respekt för den andra och hennes frihet. Jesus bryter igenom det främlingskap och våld som finns mellan människor. Han tar villkorslöst emot varje syndare. Han sträcker sin hand till den utsatta och plågade och visar att det finns ett alternativ till rädsla och försvarsbehov. Jesus Kristus lever som han lär, han lever för andra än sig själv. Det leder till konflikt med denna världs samhällsordning, till justitiemord och en plågsam död. Men när Kristus möter döden blir det klart att livet är starkare än de destruktiva krafterna. Döden kan inte besegra livets källa. Korset och uppståndelsen återskapar den gemenskap mellan Gud och människa som synden brutit. Uppståndelsen öppnar en väg till försoning för människor som skilts åt av orätt och falskhet. Den erbjuder möjlighet till nya relationer mellan människorna och till den övriga skapelsen. Korset och uppståndelsen åstadkom frälsning från syn och död och innebär försoning med allt som söndrar människans liv inifrån, som skiljer människor från varandra och som fjärmar oss från skapelsen.
För de kristna i Nya testamentet var försoning och rättvisa som en ström ur livets källa och tröst dem som lider under ondskan. Kristus har övervunnit döden genom att dö eftersom döden inte har makt över livet. Uppståndelsen är för alla och var och en bjuds med att växa tillsammans. Teologin har ofta beskrivit försoningen i juridiska termer, men det är bara ett perspektiv på saken. För den första generationens kristna var det inte fråga om att människan skulle ha brutit mot regler och att försoningen skulle ha krävt blodiga offer. Försoning är inte främst en juridisk åtgärd, utan delaktighet i liv och rättvisa, upprättande efter orättvisor och ett växande mot helhet. Människans högsta kallelse är att bli Guds medarbetare, att finna sin del i det försoningens uppdrag som Gud kallar oss till.
Försoning mellan människor är möjligt eftersom försoning är Guds erbjudande. Kärlek är möjligt eftersom Gud älskade människan först. I en av bönerna i Fader vår ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss” knyts försoningen mellan människorna till Guds förlåtelse (Matt 6). Herrens bön finns i vi -form. Det är viktigt att försoningen sker i gemenskap. Den enskilde kan växa och lära sig att ge förlåtelse i en gemenskap där förlåtelse är ett gemensamt värde och ett sätt att leva.
Guds försoning är större än människans fördomar och föreställningar. Därför vill man ofta begränsa försoningen till det mänskligt definierbara och till det som världen kan omfatta. Försoning och förlåtelse kan också användas som maktredskap. Man kan inte ställa krav på eller stifta lagar om försoning efter familjevåld, samhällsförtryck eller krig. Ett sådant krav riktar sig lätt till den svagare parten. Verklig försoning är möjlig som ett resultat av en process som kommer igång när att den som upplevt våld eller utnyttjande märker hur såren börjar läkas och själen helas.
Enligt den kristna tron är Gud treenig: Fader, Son och Helig Ande. Enligt Nya testamentet är Gud kärlek (1 Joh 4:8). Det är egentligen den enda ”definition” av Gud som kristendomen ger. Att Gud förstås som tre personer kan ses i kärlekens ljus. Varje person är sig själv, men för att kunna vara sig själv behövs den andra till vilken det finns en relation. För att jag ska kunna vara ”jag” behövs ett ”du”. Mellan personerna i treenigheten råder en villkorslös respekt för den andras olikhet och integritet. Således blir det annorlunda en förutsättning för gemenskap och enheten byggs upp mellan personer som respekterar. Gemenskapen och växelverkan mellan personerna i treenigheten är kärlek. ”Du” och ”duets” olikhet är inget hot utan en förutsättning för att ”jag” får finnas.
Den heliga Treenigheten var för den tidiga kyrkans lärare inget filosofiskt ämne utan Guds förebild för människans liv. Den säger något viktigt om Guds frälsning. Den ger en förebild, en ikon som speglar personernas inbördes enhet.Det mänskliga förverkligas allra mest genuint i gemenskapen mellan personerna i treenighetsikonen. (1 Joh 4:20). Försoning är en väsentlig dimension i den bild av Gud som evangeliet förmedlar.
Den kristna tron är ingen ideologi, utan ett nytt sätt att vara i kontakt med Gud. Kristi kors och uppståndelse har en avgörande inverkan på hela det mänskliga livet, vilket har följdverkningar i relationen till andra människor och till omvärlden. När en kristen ber: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske (Matt 6:10), så ber hon att Gud ska styra historiens gång och förändra världen. När människor lever i en relation med Kristus genom livet och tron blir de delaktiga i den treenige Gudens liv och i den växelverkan mellan kärlek och försoning som verkar i Gud.
Tron på Gud bjuder oss att se vår nästa i ögonen, svara på Guds blick och hans ord, fatta Guds utsträckta hand. Att försonas med en annan människa är att ta emot den försoning som Gud erbjuder. Försoningsvägens eviga mål är vandringen från död till liv, till gemenskap mellan allt skapat och Skaparen själv.
Hur sker detta i våra kyrkor om det sker? På vilket sätt behöver vi leva för att våra liv ska spegla och bygga försoning?
Heikki Huttunen, generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland