Jussi Ojala om fredsarbete

Fyra frågor till Jussi Ojala – Kyrkans Utlandshjälps expert på fredsarbete

1.     Hur kom du in på fredsarbetet?

Mitt intresse för internationell politik och säkerhetsfrågor har alltid varit stort. Jag har också alltid varit intresserad av Ryssland och förutom mina studier i internationell politik och några kurser ekonomisk politologi på Svenska Handelshögskolan, har jag studerat i St Petersburg.

År 2000 fick jag jobb på svenska utrikesministeriet vilket gjorde att jag kom i kontakt med EU-frågor. Jag jobbade många år som Pekka Haavistos assistent, först i UNEP (United Nations Environment Programme). Där arbetade vi med miljöhot i konfliktdrabbade länder. Jag fortsatte jobba med Haavisto också då han var EU:s specialsändebud i Sudan och inom FN:s och Afrikanska Unionens joint mediation support team för Darfur krisen. På Kyrkans Utlandshjälp började jag i juni år 2008.

2.      Vad gör en fredsarbetare?

Det är svårt att ge en enkel beskrivning på vad fredsarbetet går ut på eftersom det är ett långsamt, tidskrävande och analyserande arbete som utvecklas hela tiden. Som fredsarbetare är det vikigt att man förstår sig på fredsprocesser, olika aktörer i arbetet och har en egen vision om vad som är problematiskt och vilka saker som borde förändras.

När jag kom till Utlandshjälpen år 2008 gjorde vi upp en strategi för organisationen under åren 2009-2012 som också inkluderade fredsarbete. Det främsta målet är att stöda stabiliteten i sårbara samhällen. Fredsarbetets roll inom Utlandshjälpen har vuxit och blivit allt viktigare under de senaste åren. Vi prioriterar också att stöda våra samarbetspartners i deras arbete och hjälper dem att utveckla all sin potential och bli så kompetenta som möjligt.

Det som är mest aktuellt i mitt arbete just nu är konflikter i Sudan, Somalia och påverkningsarbete. Sudan och Somalia kräver mycket tid och engagemang. För tillfället tillbringar jag en stor del av min arbetstid till att stöda den ekumeniska specialsändebud i Sudan.

 Genom att jobba med viktiga frågor som matsäkerheten och utbildning ger man invånarna en framtidsvision och de inser att de kan påverka både sitt eget liv och samhällets utveckling. Som fredsarbetare måste man alltid vara medveten om risken att känsliga konflikter kan blossa upp igen. Men ifall man bygger upp ett stabilt samhälle så är det mindre troligt att konflikter återupptas.

 Påverkningsarbetet är både svårt och tidskrävande. Ofta är invånarna vana vid en auktoritär regering och ovana vid att delta i samhällsprocesser. En demokratisk process som t.ex. röstning kan anses enkel, men att verkställa en röstning i ett utvecklingsland där en stor del av befolkningen saknar läs- och skrivfärdigheter är en utmaning.

3.     Finns det någon viktig händelse/vändpunkt som du varit med om i ditt arbete?

Min tid på UNEP var en mycket lärorik och intressant period. Att jobba tillsammans med Pekka Haavisto lärde mig mycket om fredsarbete och diplomati. Arbetet fick mig också att inse att det oftast är lättare att få stridande parter att kommunicera då man diskuterar frågor som inte är direkt politiska, men berör båda grupperna lika mycket. Miljöfrågor är ett bra exempel. Istället för att behandla kärnan i konflikten kan man först försöka få partnerna att samarbeta genom andra gemensamma mål.

Ett exempel är konflikten mellan Iran och Irak. Representanter från länderna möttes för första gången på 27 år i en diskussion om myrområdena. Trots att man i början endast behandlade en specifik miljöfråga var det en inledning till en större dialog.

Mitt jobb på Kyrkans Utlandshjälp har varit en annan lärorik vändpunkt. Med erfarenhet av stora organisationer som FN, EU har det varit intressant att också få jobba på så kallad gräsrotsnivå. Jag har också insett att klyftan mellan de internationella aktörerna och medborgarorganisationerna är allt för stor. Det finns utrymme för betydligt mera samarbete.

4.     Hur kan vi arbeta för freden här i Finland?

Främst tycker jag att de statliga aktörerna borde inse den positiva potential som finns inom diasporan, alltså invånare från konfliktfyllda områden som befinner sig i Finland. Här finns mycket intresse och vilja att jobba för freden i sitt eget hemland. Genom diasporan kan man få mycket information från direkta källor och värdefull kunskap om det konfliktdrabbade området. Dessutom kan en diaspora få tillträde till ett utlänningsfientligt område. Det här är definitivt en outnyttjad kapacitet som vi borde uppskatta mera. Inom diasporan finns det många som vill jobba för fred och riskerar mycket i samband med det arbetet. Jag gläder mig åt att vi inom Kyrkans Utlandshjälp är positiva till samarbete med diasporan, det är något vi skulle kunna använda oss mera av.

För en vanlig medborgare kan det vara svårt att veta vad man kan göra för freden. Det är en utmaning också för fredsorganisationerna att på ett enkelt sätt informera om vad fredsarbetet egentligen innebär. Som finsk medborgare kan man ändå sträva efter att vara medveten om freds- och krigsfrågor och de aktörer som finns inom arbetet. Utöver Utlandshjälpen finns det många andra medborgarorganisationer i Finland som jobbar för fred och stabila samhällen. Att stöda dem är ett praktiskt sätt för att främja freden i världen.