K-G Hammar om Gud och vapen

Vill Gud att vi ska producera och sälja vapen?

Egentligen är det ganska märkligt att vi måste använda teologiska argument för varför kristna och kyrkor ska motsätta sig vapenproduktion och vapenhandel, stöda nedrustning och arbeta oförtröttligt för att lyfta fram icke-våld som ett sätt att lösa konflikter och skapa en fredlig framtid.  Naturligtvis är vi alla påverkade av den historia vi är en del av och det sammanhang och den kultur vi lever i. Men ändå, varför är det så svårt att bryta med traditionellt tänkande och ogrundade övertygelser? Efter det fjärde århundradet efter Kristus, när kyrkan blev allt mer accepterad i maktens korridorer, blev det viktigare att argumentera för ett ”rättfärdigt krig” än för en ”rättfärdig fred”. Men i dag är världen annorlunda, kyrkan är annorlunda, allting är annorlunda. Men är vårt sätt att tänka annorlunda?

Innan kejsar Konstantin gjorde kyrkan till en del av maktstrukturen var Kristi efterföljare en maktlös rörelse som motsatte sig våld. Orden från Jesus från Nasaret, som själv var utan makt och inte förespråkade våld, talade mera direkt till hans vänner i de efterföljande generationerna. Jesu ord handlade om relationen mellan trädet och frukten och mellan fröet och skörden (Mt 7:16-18). Vi kan inte förvänta oss god frukt från dåliga träd eller att skörda där vi aldrig har sått. Om vi vill ha kärlek, fred och glädje måste vi också så kärlek, fred och glädje. Att följa Kristus betyder att handla enligt Guds vilja, inte att avge den korrekta verbala bekännelsen (Mt 7:21). Det betyder att älska dina fiender och vända andra kinden till den som slår dig i ansiktet (Mt 5:39-45). Det innebär att ta sitt kors och lämna sin själviskhet (Mk 8:34), inte att bli korsfarare som ska besegra Guds eller kyrkans fiender i Guds namn. ”Saliga de som håller fred” (Mt 5:9) men på vilket sätt håller vi fred? Som korsbärare eller som korsfarare? Som de kristna var innan kejsar Konstantins tid, som kristna var under Konstantins tid eller som kristna efter Konstantins tid?

All skapelseteologi innehåller en förståelse av skapelsen som en gåva att ta emot på ett ansvarsfullt sätt. Frågan om ansvar utmanar vårt sätt att prioritera och använda våra gemensamma resurser. Då måste vi ta ställning till det faktum att högsta prioritet för mänskligheten i dag tycks vara att utveckla, producera och sälja vapen. All ansvarsfull teologisk reflektion måste ta itu med detta faktum och antingen försvara det eller kritisera det. Om teologin efter att ha gjort denna reflektion blir kritisk, då måste de teologiska följderna bli ett starkt stöd åt alla former av nedrustning, att vi arbetar för att stoppa militära utgifter och vapentillverkning och stöder en omfördelning av jordens resurser. Men om klimatförändringar, fattigdom och mänskliga rättigheter anses viktigare än militär styrka för världens kyrkor, då finns det mycket att göra i respektive länder för att få de nationella budgetarna att spegla denna övertygelse.

Frågan om att prioritera gemensamma resurser är också knuten till frågan om effektiviteten i att prioritera resurser för att uppnå mål. Om våra politiska mål är fred, globalt samarbete och nationell säkerhet, kan då ett förstärkande av den militära makten och användandet av denna makts destruktiva krafter verkligen leda fram till dessa mål? Om inte, varför ifrågasätter vi då inte den militära maktens roll, kostnad och plats i våra samhällen. Alla andra samhällssektorer sätts under lupp ur effektivitetsperspektiv och ifrågasätts om effektiviteten är låg. Varför gäller inte samma kriterier för denna sektor? Varför är kyrkorna så tysta? Finns det teologiska grunder för denna passivitet och tystnad? Jag tror att det finns ett starkt teologiskt stöd för motsatsen, för att ifrågasätta hela det skandalösa systemet med katastrofala prioriteringar och en förödande ineffektivitet.

Att leva medvetet i världen i dag betyder att vi inser det nära sambandet mellan ekonomin och vapenproduktionen och vapenhandel. Vi måste avslöja den romantiska idén om att vår nation producerar sådana vapen som vi behöver för att försvara vårt land och dess medborgare. Vapen produceras inte främst för att försvara länder utan för att maximera vinst. Multinationella företag har ersatt den nationella produktionen och det enda dessa bolag lever för är profit och vinst. Om efterfrågan minskar, enligt detta sätt att se, så måste man skapa en ny efterfrågan och imaginära behov för att hålla produktionen och marknaden igång. En för dessa frågor relevant teologi måste vara medveten om dessa realiteter för mänsklighetens och planetens skull.

En teologi som inte främst är ägnad åt att stöda ett kristet nationsbygge eller en utökad kyrklig imperialism, utan åt att utforska olika livsstilar som speglar Kristi efterföljelse i dagens värld, måste fokusera på att bygga förtroende, utveckla en fredskultur, betona våldsfri konfliktlösning och en modig sårbarhet. En sådan teologi kommer att hitta en stadig grund i Jesu Kristi liv, hans förkunnelse och prioriteringar, och i en icke-våldstolkning av hans död på korset. En sådan tolkning av försoningen handlar inte främst om hur Guds tänkesätt förändras genom densamma utan om hur Guds oföränderliga kärlek kan förändra våra liv, prioriteringar och tänkesätt.

Det har otvivelaktigt funnits många sätt under historiens gång att tolka Jesu kors och den försoning han åstadkom, och de flesta av dessa har tagit sin utgångspunkt i våldet och i ett pris som måste betalas. Våra mänskliga erfarenheter av att vi inte uppnår icke-våldsmål med våldsamma medel har öppnat för andra tolkningar av försoningen som kan relateras till denna mänskliga erfarenhet och till de politiska val som måste göras med tanke hela mänsklighetens framtid. En nödvändig utvidgning av denna holistiska teologiska syn på världen måste bli ett inkluderande av allt icke-mänskligt liv, allt det liv som existerar tillsammans med oss människor på denna planet. Eftersom vi alla hör ihop, beroende och sårbara, så måste vi möta varandra i samma anda.

K-G Hammar

Ärkebiskop emeritus

Ordförande för den svenska ekumeniska koalitionen för Göteborgsprocessen