Martin Luther King (1929-1968):

Predikant, medborgaraktivist, fredskämpe

JAN EDSTRÖM

Om någon frågat mig vem Martin Luther var när jag var sju år hade jag antagligen svarat: ”Klart jag vet, men han heter faktiskt Martin Luther King och han är en svart baptistpastor i USA.”

Vissa människor är självklara. De har liksom alltid funnits. Deras fotavtryck i historien är så givna att knappast någon undgått dem. Svårt att tänka sig den protestantiska kyrkan utan Martin Luther. Lika svårt är det att tänka sig jazzen utan Louis Armstrong, gospeln utan Mahalia Jackson eller kampen mot rasism utan Martin Luther King Jr. Alla tre formades av den tradition och det samhälle de levde i. De var banbrytare, men samtidigt länkar i en lång kedja av föregångare på sina respektiva områden. Men det var King, som utifrån den plattform kyrkan erbjöd, mer än någon annan bidrog till en analys av rasismen och formandet av ett mera rättvist samhälle.

King var inte ensam. Han var omgiven av en familj som älskade och stödde honom, en kyrka som respekterade och lyssnade till honom, kollegor och rådgivare han kunde vända sig till, men oftast var det han själv som tog de svåra besluten.

Predikanten

Martin Luther King var predikant, liksom hans far, farfar och farfarsfar före honom. Att vara pastor i en afroamerikansk kyrka var (och är) att ha en plattform, predikstolen, och ett forum, gudstjänsten, församlingen Kyrkan är det andliga och sociala centrum som håller samman människor, ger en plats för att uttrycka glädje, förenar dem i tider av otrygghet och oro. Det var också talarstolen, både i och utanför kyrkan, som var Kings främsta verktyg i kampen för rättvisa.

King förenade det religiösa språket kryddat med gospelmetaforer med en intellektuell skärpa som fokuserade på hopp och förändring så att hela världen lyssnade. Hans tal var oftast nedskrivna och mycket väl förberedda, men det hände sig också att King av stundens ingivelse frångick manuset och talade direkt ur hjärtat. Så gick det när han i augusti 1963 höll sitt mest berömda tal inför 200 000 människor i Washington.

”Jag började läsa mitt tal (som han jobbat med till halv fyra på morgonen) och jag läste det fram till dess... Publikens gensvar var fantastiskt den dagen... Plötsligt kom det till mig... en sak jag använt många gånger tidigare... ’Jag har en dröm’. Och jag kände att jag ville använda det här... Jag använde det och övergav manuskriptet helt och hållet. Jag återvände aldrig till det.”

Som barn hade Martin tagit intryck av sina föregångares förkunnelse, ett budskap som för honom var för teologiskt konservativt men socialt relevant. Som ung student blev King allt mer kritisk till den folkligt känslomässiga stil som präglade baptistkyrkan han växte upp i. Själv strävade han efter att förena sitt eget kritiska tänkande med den kristna tro och praktik han såg hos sin far. Med tiden började han mer och mer uppskatta sin egen bakgrund och såg sig själv som predikant, en kyrkans man, i första hand.

I sin ansökan till universitetet skrev han om sin egen tro och kallelse att den kom varken som en mirakulös vision eller förblindande ljus. Istället var den ett svar på en inre längtan som gradvis hade vuxit fram inom honom.

”Denna längtan innebar en önskan att tjäna Gud och mänskligheten och en känsla av att min begåvning och min hängivenhet bäst skulle komma till sin rätt i församlingstjänst. Jag insåg att Gud hade gett mig ett ansvar och att ju mera jag försökte fly undan det, desto mera frustrerad skulle jag bli.”

Aktivisten

Men det var inte bara Gud som gav impulser åt King. Under sina studier lärde King sig om civil olydnad genom H.D. Thoureas skrifter och tog till sig Mahatma Gandhis ickevåldsstrategi för att uppnå sociala förändringar. Enligt King var Gandhi den första att lyfta upp Jesu kärleksetik över förhållandet mellan individer till att bli en kraftfull och effektiv social kraft på ett större plan.

I sin text Brev från fängelset i Birmingham sammanfattade King sin strategi i fyra steg: 1) Insamling av fakta för att kunna belägga orättvisor 2) Förhandlingar 3) Inre rening, granskning av egna motiv, förberedelse 4) Direkt handling. Genom dessa steg, konstaterade King, åstadkommer man den nödvändiga spänningen så att ett samhälle som tidigare vägrat förhandla tvingas konfronteras med problemet.

Ickevåldet är ingen metod för fegisar, det är fråga om verkligt motstånd, menade King. När man avstår från att protestera genom fysiskt våld sätter man in kraften på det mentala och emotionella planet och försöker oupphörligen övertyga motståndaren om att han har fel. Motstånd genom ickevåld strävar inte efter att besegra eller förödmjuka motståndaren, utan efter att vinna hans vänskap och förståelse. Med denna metod, menade King, kan man få motståndaren att känna en moralisk skam över orättvisorna. Slutmålet för ickevåldsaktioner är försoning och upprättelse; för våldet är slutmålet endast tragisk bitterhet.

”Kampen förs mot onda krafter istället för mot människor som är fångade i ondskan. Spänningen här i staden är inte mellan vita och svarta människor, utan mellan rättvisa och orättvisa, mellan ljusets krafter och mörkrets krafter. Vi är här för att besegra orättvisa, inte vita människor som kan vara orättvisa”, sa King i ett av sina tal.

King menade att motstånd genom ickevåld undviker både yttre fysiskt våld och inre mentalt våld. Bakom ickevåldet ligger kärlekens princip. I kampen för människovärde är det viktigt att inte bli bitter och hatfylld, det väcker bara mera hat. Någon måste ha tillräckligt med förnuft och moral att bryta hatets kedja, genom att rikta in kärlekens etik i våra egna liv.

Fredskämpen

King ansåg att han som pastor hade en samhällskritisk, profetisk funktion och att han inte kunde tiga med tanke på behovet av fred i världen och mänsklighetens överlevnad. Idag handlar det om andra krig och delvis andra orättvisor, men Kings argument mot krig och våld är fortfarande högst aktuella. Ibland är det bara att byta ut de geografiska namnen för att förstå vad som borde sägas allt oftare i vår egen tid.

”Vi kan lägga ut miljoner varje dag på att hålla trupper i Sydvietnam, men vårt land kan inte skydda de svarta i Selma”, sa King redan i mars 1965.

I april 1967, ett år innan sin tragiska död, höll King ett tal där han fördömde kriget i Vietnam. ”Mitt samvete lämnar mig inget annat val”, sade King när han beskrev effekterna av kriget både på de fattiga i USA och de vietnamesiska bönderna. Han ansåg att det enda moraliska var för USA att vidta radikala åtgärder för att att få slut på kriget genom ickevåldsmetoder och att kriget var ett brott mot Genevekonventionen. King ville att USA:s makt skulle användas i fredens tjänst och inte bli vapen mot försvarslösa människor.

Om King hade fått förståelse för kampen för de svartas medborgerliga rättigheter också bland många vita, var det en helt annan sak att fördöma kriget i Vietnam. Och kritiken lät inte vänta på sig när King anklagades för att blanda ihop två helt skilda saker, Vietnam och medborgarrättigheter. King skrädde emellertid inte orden när han beskrev förstörelsen av Vietnam som ett resultat av ”dödlig västlig arrogans”.

I ett fempunktsprogram för att få slut på kriget föreslog King bland annat en ensidig vapenvila. King hävdade att USA omöjliggjorde en fredlig revolution genom att vägra ge upp de privilegier som kommit från de enorma vinsterna av internationella investeringar. Han efterlyste en radikal revolution av värderingar som betonar kärlek och rättvisa istället för ekonomisk nationalism.

Sången

Jag har ibland undrat över varifrån King fick kraft och inspiration att kämpa vidare. En av de inspirationskällor han själv hänvisade till var sångerna, musiken. Frihetssångerna var enligt King medborgarrörelsens själ. Man sjöng under gudstjänster och massmötena (ibland en kombination av båda), det sjöngs under protestmarscherna, sångerna ljöd ur fängelsecellerna. Frihetstonen fanns alltid där. Som ett eko från slavarnas tid var de sånger av sorg, av glädje, kampsånger. Inte bara tonen och rytmen, utan också texten, orden. Ord som King ofta citerade i sina tal och som alla kände igen.

 
Martin Luther King har inspirerat många att fortsätta arbetet för fred och rättvisa i världen. I samma anda skrev gospelpastorn James Cleveland en sång som gett kraft att inte ge upp.
”I don't feel no ways tired, I've come too far from where I started from. Nobody told me that the road would be easy, I don't believe He brought me this far to leave me.”

Arvet från Martin Luther King glöder och lever vidare. En dröm har emellertid uppfyllts i och med valet av USA första afroamerikanska president. Khari Mosley skrev: ”Rosa (Parks) satt så att Martin skulle kunna gå, Martin gick så att Obama skulle kunna springa, Obama springer så att våra barn skall kunna flyga.”

Jan Edström är TM, baptistpastor, projektsekreterare för Ansvarsveckan, blogg på www.kyrkpressen.fi/blogg/jazzpreacher

Läs mera om Martin Luther King i källorna för denna artikel:

Martin Luther King – En självbiografi. Libris. 2000
Martin Luther King forsknings och utbildningsinstitut: http://mlk-kpp01.stanford.edu/ (engelska)

”Brev från fängelset i Birmingham” finns publicerat på svenska i Icke-våld. Från Tolstoj till Martin Luther King. En antologi sammanställd av Larry Hufford. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971

(Artikeln har tidigare publicerats i Fredsposten 2/09)