Ur projektsekreterarens blogg

Inläggen finns publicerade på jani edströms blogg på www.kyrkpressen.fi

(26.2.2010) Kongo leder i grymhet

Sven Strandéns rapport från Demokratiska republiken Kongo i gårdagens Veganyheter tog upp det som tidigare lyfts fram genom bland annat Ansvarsveckan och Changemaker här hemma, nämligen att det grymmaste kriget utkämpas i Kongo i skuggan av både Irak och Afghanistan.  

I botten finns alltid girigheten och mycket handlar om kontrollen över de metallfyndigheter som landet besitter.  Människor tvingas jobba som slavar för att utvinna bland annat coltan som behövs i avancerad elektronik, våldtäkter är ett av de främsta vapnen i konflikten och nya (?) grymheter som autokannibalism (bekant från horrorfilmer som Saw) breder ut sig. 

Kung Leopolds exploatering av Kongos gummifyndigheter och de belgiska slavherrarnas terrorvälde går igen i dagens Kongo. 

Nu om inte förr är det dags för de stora elektronikbolagen, inklusiver Nokia, att utreda varifrån deras egna råvaror kommer och kräva rättvisemärkning av mobiltelefoner och annan elektronik.  

Coltan är värdefullt, människoliv oskattbara. Det borde  också intressera Nokia som riskerar att få allt mer blod på mobilen.

*****

(25.02.2010) Nördar dödar med drönare

Morgondagens soldater (och en del av dagens) är välutbildade datanördar som dödar via drönare som de kontrollerar via en dataskärm i nån bunker på andra sidan havet. Redan nu blir denna typ av krigföring allt vanligare i AfPak-krigets bergsområden.

Drönare är alltså de obemannade flygplan som Pentagon satsar på i allt högre utsträckning. Dagens bemannade stridsflyg kan därför vara sista generationen av sitt slag.

Det är en kostnadseffektiv strategi man gått in för.

Nördarna utbildar ju numera sig själva och finansierar själva sin grundutbildning genom att redan som mycket unga köpa och spela dataspel som simulerar realistiska krigssituationer (med vapenindustrins goda minne). Reflexerna i fingerspetsarna är alltså redan triggerkänsliga, fienden är redan reducerad till en skugga på skärmen och tröskeln till att döda på riktigt är redan låg när nörden antas till krigsutbildningen, vilket torde försnabba inskolningen.

Att drönarna dödar utan urskiljning är tydligen smällar man får ta enligt Pentagon.

I juni i fjol dödades 80 personer av en drönare vid en begravning i Najmara på gränsen till Afghanistan.

Och drönarna fortsätter att döda. Men vid kontrollerna sitter det fortfarande människor.

*****

(17.02.2010) Litet filmsnack 

När jag växte upp var det en stor händelse med “amerikansk långfilm” på tv. Under den tiden grundlades mitt intresse för film. Många fina klassiker jag såg då har jag återkommit till, andra har försvunnit spårlöst. (De jag minns bäst sändes sent och blev avbrutna av ”läggdags”).

Många filmer och Oscargalor senare ställer jag frågan. Varför görs det så mycket dålig film? En fråga som känns berättigad när man kollar in några av årets Oscarnominerade filmer. Tråkigt att drömfabriken bara tillåter ett fåtal utländska filmer att delta, trots att merparten av all film görs utanför Hollywood.

I så fall hade Klaus Härös Post till pastor Jakob, som varje vecka tycks kamma in nya internationella priser, kunnat ta sig långt. Eller kanske inte. Oscarnomineringar handlar ju inte om bästa film, utan om tekniskt välgjorda filmer, eller mastodontfilmer som Avatar, som lyfter fram ett perspektiv som finansiärerna och juryn kan acceptera.

I år består nomineringarna av filmer som än en gång hyllar den amerikanska rätten att invadera andra samhällen, stjäla deras historia och ockupera vårt minne.

Varför finns det så få regissörer som och manusförfattare som vägrar vara språkrör för en världsordning som ägnar sig åt att härska och söndra?

Ett svar är att de vill jobba. Ett annat är att de finns, men deras filmer visas inte.

Ett exempel. Perspektivet i den hyllade filmen The Hurt Locker känns igen från Deerhunter (Vietnam) och Black Hawk Down (Somalia): amerikansk invasion med ett ”ädelt syfte” misslyckas och US-soldaterna blir ”offer” och föremål för ”upprättelse” i en film. Historien skrivs om och amerikanernas heder är obefläckad.

När Brian de Palma gjorde sin Irakfilm, Redacted (2006), baserad på verkliga händelser där det inte fanns några hjältar, bara ett vansinnigt krig med ödesdigra följder, ignorerades filmen totalt. För våldsam (!) och oamerikansk ansåg kritikerna.

Se för all del de hypade krigsfilmerna, men kolla också in Redacted på dvd och se bonusmaterialet med intervjuer med irakiska överlevande.

Filmer blir inte mindre propaganda för att de vinner Oscars. Det kan vara värt att komma ihåg när galan närmar sig.

*****

(16.02.2010) Afghanska civila: "USA ut ur Afghanistan"

Igen en gång har Natoraketer dödat civila i en afghansk by under attack läser vi om i Hbl 16.2. Vanliga afghaner, män, kvinnor och barn betalar priset för ett krig som förklarats av politiker i väst. Också soldater, både amerikanska och brittiska, som tagit värvning för att fly fattigdom och recession betalar ett högt pris.

Allt detta görs i frihetens namn av karriärpolitiker som inte behöver offra något efter att deras beslut lett till blodbad. De kommer inte att ställas inför rätta, de behöver inte ens ångra sig, vilket förhöret med Tony Blair om hans roll i Irak-kriget tydligt visat. Hans allierade G.W. Bush har inte ens blivit utsatt för liknande förfrågningar. Men trenden håller på att svänga, om några år kanske vi har en Afghanistantribunal för misstänkta krigsförbrytare.

En fråga vi bör ställa oss är huruvida Natotrupperna håller på med etnisk utrensning där de drar fram. Då Nato och USA vinner mediekriget tystar kritiken i väst medan lokala civila tvingas fly eller blir dödade. Staden Marja har redan evakuerats som en del av den massiva militära operationen mot pashtunerna i provinsen Helmand.

Operationen kallas Moshtarak (tillsammans) ett gemensamt projekt mellan afghanska nationella armén och Nato/USA-styrkor i pashtunområdet. Omkring 70 procent av armén består av andra minoriteter än pashtuner, vilket gör att den knappast upplevs som någon befriare av de lokala pashtunerna. Enligt journalisten och afghanistankännaren Yvonne Ridley beror det västerländska truppernas misslyckande i Afghanistan på att de endast försökt stöda regionala ledare i landet.

Ridley menar att utan dialog med talibanerna kommer freden att vara en hägring. Hur den ska se ut borde vara en hög prioritering för Nato just nu. Kanske är det den, i hemlighet.

Man undrar varför US och UK fortsätter att unga modiga män till ett krig som inte kan vinnas där en annan grupp unga modiga män vill stå emot det som de uppfattar som en ockupation av deras land.

En motivering till kriget var att trygga kvinnors rättigheter. Det har inte skett, istället har många kvinnor blivit änkor eller barnlösa. Motiveringen klingar också något ihåligt med tanke på hur många kvinnor behandlas i väst (löneglapp, trafficking, sexuella trakasserier).

Afghanska civila vill inget hellre än att se de utländska trupperna bege sig ut ur landet. Malalai Joya, den yngsta kvinnliga parlamentarikern i Afghanistan som utestängdes från Karzais så kallade demokratiska regering för att hon vågade stå upp och säga rakt ut hur hon upplevde det menar att livet förr var det kamp mot en front. Men nu säger Joya ” är vi fångade mellan två fiender, talibanerna på den ena och USA, Nato och deras krigsherrar på den andra”.

En annan motivering för kriget var säkerhet. Men talibanerna utgör knappast något hot utanför sitt lands gränser. Inte heller har talibanerna förklarat något heligt krig. De gör bara det som en tidigare generation gjorde under den ryska ockupationen. De gör motstånd mot de främmande trupper som tillsammans med den afghanska armén och polisen utgör ett hot mot dem och inte delar majoritetens, pashtunernas, intressen i området.

En fråga som måste utredas för eller senare är huruvida operation Moshtarak i praktiken kan ses som etnisk utrensning. Mycket tyder på det. (Källa: Yvonne Ridley för Counterpunch)

*****

(18.01.2010) Martin Luther King-dagen är nationell helgdag i USA och firas varje år den tredje måndagen i januari. Sedan 2003 firas dagen också i Sverige. Martin Luther King-dagen firar livet och arvet av en man som gav hopp om helande till en hel värld. Dagen ger tillfälle att lära oss att bekämpa ondska, inte människor, och få vanan att fråga oss själva: Hur kan vi lösa denna konflikt på det mest kärleksfulla sättet? Frågans aktualitet både här hemma och globalt kan inte förringas.

När Barack Obama valdes till USA:s president sågs det av många som ett resultat av Dr Kings och många andras kamp för de afroamerikanska medborgarnas fulla rättigheter. I sitt Nobeltal hänvisade Obama helt följdriktigt till King som fick Nobels fredspris 1964 för ett erkännande av att icke-våld är svaret på många viktiga politiska och moraliska frågor i vår tid och för behovet att människan övervinner förtryck och våld utan att själv ta till våld och förtryck.

Tyvärr visade president Obama både i sitt Nobeltal och genom att ge grönt ljus för en upptrappning av kriget i Afghanistan att Martin Luther Kings tankar och idéer är aktuellare än någonsin. Innan King blev mördad gjorde han klara kopplingar mellan medborgarrättsrörelsens arbete och den globala fredsrörelsens strävanden och blev en allt hårdare kritiker av kriget i Vietnam.

"I dag har vi fortfarande ett val: samexistens utan våld eller gemensam förintelse genom våld. Vi måste gå från tvekan till handling. Vi måste hitta nya sätt att verka för fred i Vietnam (läs: Afghanistan, Irak, Mellanöstern) och rättvisa i utvecklingsländerna, den värld som finns vid vår dörr. Om vi inte handlar kommer vi utan tvivel att släpas längs de långa, mörka och skamfyllda tidens korridorer som är reserverade för dem som har förmåga utan medkänsla, makt utan moral och styrka utan insikt… Valet är vårt." (King i Riverside Church, NY 4.4.1967)

*****