Religionsfrihet - en bristvara i Mellanöstern
I slutet av år 2010 inträffade två händelser som riktade världens uppmärksamhet på den utsatta situation de kristna i Mellanöstern lever i. Den sista oktober attackerade beväpnade extremister en syrisk-katolsk kyrka i Bagdad, tog församlingen som gisslan och ställde till slut, då irakiska säkerhetsstyrkor gick till anfall, till med ett veritabelt blodbad. Över 50 personer dödades. På nyårsaftonen återigen dödades 23 gudstjänstbesökare utanför en koptisk kyrka i Alexandria, Egypten.
Liknande händelser har ägt rum tidigare, både i Irak och i Egypten. Den här gången var förödelsen dock så stor att det hela gick över nyhetströskeln och föranledde fördömanden från olika håll. Det verkliga problemet är dock inte enskilda blodiga attentat, utan den ständigt pågående diskrimineringen, de dagliga trakasserierna, den ständiga påminnelsen om att man utgör andra klassens medborgare. Det är vardagsmat för Mellanösterns kristna. Situationen varierar självfallet från land till land, men inte någonstans har de kristna likvärdiga rättigheter.
Det land där de kristnas situation är allra värst är Irak. Det har beräknats att ungefär hälften av landets kanske en miljon kristna flytt utomlands sedan det amerikanska anfallet år 2003. Av dem som är kvar har många flytt från Bagdad och andra städer i söder till det något lugnare norra Irak. De har alltså blivit internflyktingar i sitt eget land. Landets regering står inte bakom denna förföljelse. Tvärtom fördömer den attackerna på de kristna och försöker – kanske inte alltid tillräckligt – att skydda den kristna minoriteten. Men regeringens inställning är tvetydig: i landets nya grundlag sägs att sharia ska vara överordnad all lagstiftning. Enligt sharia har icke-muslimer inte samma rättigheter som muslimer så i det nya ”demokratiska” Irak är särbehandlingen grundlagsbefäst.
I Egypten har den koptiska minoriteten länge känt av att inställningen hårdnat från muslimskt håll. Med jämna mellanrum inträffar incidenter som leder till våld mellan kristna och muslimer. De kristna upplever inte att polis och andra myndigheter skulle agera neutralt i dessa konflikter. I januari 2010 dödades sex kopter och en muslim i en attack mot en koptisk kyrka i samband med julfirandet. Ett år senare dömdes en person till döden för denna attack, medan två andra som helt uppenbart var inblandade, frikändes. Kopterna upplevde detta som ytterligare ett bevis på att det är omöjligt för dem att hävda sin rätt i det egyptiska rättsväsendet.
Hur känslig frågan är visar det att då påven efter attacken i Alexandria uppmanade de egyptiska myndigheterna att göra mer för att skydda den kristna minoriteten ledde det till att Egypten kallade hem sin Vatikanenambassadör i protest. Påvens uttalande sågs som inblandning i Egypterns inre angelägenheter, vilket är exakt vad Kinas regering brukar säga då någon påtalar bristen på mänskliga rättigheter eller protesterar mot behandlingen av Tibet.
Det största problemet med religionsfriheten i Mellanöstern är att det är förbjudet för muslimer att lämna islam. Enligt sharia bör avfall från islam bestraffas med döden. Tyvärr är inte detta en död bokstav, utan tvärtom något som tillämpas än idag. Sekulära personer som författarna Salman Rushdie och Taslima Nasrin har fått dödsdomar över sig för att de avfallit från och förolämpat islam. I åtta länder – Saudi-Arabien, Iran, Afghanistan, Pakistan, Sudan, Jemen, Mauretanien och Komorerna – är dödsstraff för apostasi inskrivet i landets lagar. I flera andra länder ser man mellan fingrarna om släkten tar saken i egna händer för att återställa familjens heder. Andrew White, kyrkoherden i Bagdad, döpte tretton muslimer som ville bli kristna under år 2009. Elva av dem dödades inom en vecka.
Ett berömt konvertitfall är egyptiern Mohammed Hegazy, som konverterade till kristendomen år 1998. Också hans hustru är konvertit. Som den första personen någonsin drog Hegazy den egyptiska staten inför rätta år 2007 i syfte att få sin nya religionstillhörighet inskriven i de ID-papper som alla 16 år fyllda egyptier måste ha och som också anger personens religion. Eftersom både Hegazy och hans hustru enligt dessa papper fortfarande är muslimer kommer också deras barn att betraktas som muslimer. Det betyder att de kommer att ges muslimsk religionsundervisning och att de inte kommer att kunna gifta sig kyrkligt. Både Hegazy och hans fru har förkastats av sina familjer – Hegazys far hotade med att döda honom – och de har därför gått under jorden. De har också haft svårt att hitta en advokat som skulle driva deras sak. Flera fatwor har förklarat att de bör dödas och att deras dotter bör dödas då hon fyller tio år om hon inte före det har valt att bli muslim.
I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgas om religionsfrihet i artikel 18. Där sägs att alla har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet och att denna rätt innefattar att offentligt och enskilt utöva sin religion och också ”frihet att byta religion och trosuppfattning”. De muslimska ländernas organisation OIC antog år 1990 den så kallade Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter inom islam. På flera avgörande punkter skiljer den sig från FN:s deklaration. Avgörande är att den slår fast (artikel 24) att alla mänskliga fri- och rättigheter är underställda sharia. Och vad sharia säger om avfall från islam är bekant.
Eftersom situationen är denna nöjer sig i regel kyrkorna i Mellanöstern med att betjäna sina egna församlingsmedlemmar. Man försöker inte aktivt omvända andra. Det hindrar inte att muslimer uppsöker präster och berättar att de känner sig kallade av Kristus. Prästerna vägleder och själavårdar dessa personer, men allt måste ske i all hemlighet. Om det uppstår en uppfattning att någon kyrka eller präst försöker påverka muslimer leder det garanterat till problem. I till exempel Algeriet skärptes för några år sedan den lag som förbjuder kristna att påverka muslimer.
I januari 2011 startade en våg av protester i Tunisien som sedan dess spritt sig till andra arabländer. Vad de förändringar som detta medför kommer att betyda för religionsfriheten och respekten för mänskliga rättigheter – det återstår att se. Säkert är i varje fall att det finns en hel del att förbättra på detta område.
Svante Lundgren