Låt oss tala om djur!

Torero (2017)

Torero (2017)

Vihdoinkin (2016)

Vihdoinkin (2016)

Paimen (2021)

Paimen (2021)

Limppu Witick

Limppu Witick

Kan man sätta ett kors på ett älskat husdjurs grav? Är det rätt av kyrkan att skjuta rådjur som äter blommor på kyrkogården? Är det okej för en präst att ha en åsikt om djurhushållning? Detta är några av de frågor som har ställts till den evangelisk-lutherska kyrkan under de senaste åren i artiklar i pressen och på internet. Rapporterna innehåller nästan alltid en bredare reflektion över djurens roll och värde i kristendomen.

Djurens roll diskuteras knappt i den evangelisk-lutherska kyrkan. De nämns till exempel sällan i predikningar och böner. Men om djur nämns i kristna sammanhang är det oftast bara i ytliga termer, till exempel deras plats i skapelsen. I stället nämns inte känslor, erfarenheter eller andra aspekter hos djur som anses vara "mänskliga". I böner ber vi sällan Gud att hjälpa lidande djur, och predikningar påminner oss inte heller om att kristen medkänsla innefattar även djur.

Djur saknas i debatten om kristna värderingar

Djurens värde diskuterades till exempel vid Kyrkornas världsråds generalförsamling 1983 i Vancouver, Kanada, där den ekumeniska ORLE-processen inleddes. I denna process förband sig kyrkorna att främja rättvisa, fred och skapelsens integritet. 1989 rapporterade den europeiska ekumeniska församlingen i Basel, Schweiz, att deltagarna gladde sig åt dem som arbetar i kyrkan och samhället för en djupare respekt för varje varelses rättigheter.

Vid den särskilda sessionen 1990 i Seoul, Korea, betonades Guds förbund med människor och djur. I slutdokumentet drogs slutsatsen att skapelse inte bör ses enbart i termer av mänskligt utnyttjande. När det gäller djur har dock andra perspektiv inte tagits upp i de västerländska kyrkorna. Redan 1904 undrade den finländske teologen Antti J. Pietilä i en publikation från Djurskyddsrådet över att djuren inte ingår i den kristna värderingsdebatten och konstaterade att det var uppenbart att man för länge sedan borde ha tagit upp frågor om behandlingen av djur " för allmän granskning i ljuset av Guds vilja ".

Detta håller långsamt på att förändras. Det är inte bara många avlidna teologers och helgons tankar och böner om djur som har lyfts fram, utan en ny debatt har börjat uppstå om det moraliska ansvar som dagens kristna har gentemot djur. En av de mest kända moderna kristna djuretikerna är den brittiske teologen och anglikanske prästen Andrew Linzey, som har skrivit om djurens roll sedan 1976. Linzeys mål är att förändra de kristnas syn på djur, eftersom många av dem, säger han, ser dem som enkla varelser som skapats av Gud för att användas av människan snarare än som varelser med egenvärde. Han kallar djurens moraliska teologi för djurteologi.

Frestas vi av skinka?

Linzey har teoretiserat om varför kristna har varit ovilliga att tänka på sin inställning till djur utifrån den kristna kärlekens perspektiv. Han hävdar att idén om djurens värde formades, särskilt inom den västerländska kristendomen, av filosofen och teologen Thomas av Aquino på 1200-talet. Thomas beundrade Aristoteles teori om det naturliga slaveriet så mycket att han gav den ett kristet rättfärdigande: djuren hade skapats av Gud som underordnade varelser, enbart för människans skull. Enligt Thomas' läror var djuren irrationella varelser som endast var värdefulla som mänsklig egendom.

Thomas idéer kan ha överlevt i kyrkokulturen. Att från predikstolen tala om djur som varelser som man kan uppleva kan uppfattas som barnsligt eller som ett felaktigt sätt att agera. Djur, särskilt de som föds upp för mat, päls eller vetenskap, är skickligt gömda från kyrkans diskurs. Man kan utlysa julfred för skogens djur eller husdjur, men man tänker inte på grisarna i djurproduktionen. Julmiddagen med skinka som kyrkan serverar kan kanske kännas obekväm vid den tidpunkten.

Medkänsla är en del av kristendomen

Oavsett om medkänsla för djur känns främmande eller inte, är de ändå en del av den värld som Gud har skapat och av den kristna verkligheten. I Bibeln likställs djuren med de minsta i samhället och deras vård beskrivs som en mänsklig uppgift. Boskap förtjänar en vilodag (2 Moseboken 20:10), och en god människa tar hand om deras behov (Ordspråksboken 12:10). Ett upphittat djur ska tas om hand och återlämnas till sin ägare, oavsett om det är värdefullt eller inte och oavsett om det orsakar ekonomisk skada eller inte (se t.ex. 2 Moseboken 23:4-5 och 5 Moseboken 22:1-2).

I liknelserna om herdarna återkommer temat att en god herde verkligen bryr sig om sina skyddslingar (Lukas 15:4 och Johannes 10:11-14 jfr Hesekiel 34:2-4). När vi läser dessa ord kan vi undersöka vårt förhållande till djuren. Är vi, genom våra konsumtionsvanor, goda herdar för till exempel kycklingar som i effektivitetens namn behandlas som material från början till slutet av deras liv? Stannar vi vid en herrelös hund och för den till ett djurhem, även om det innebär att vi blir sena till jobbet och att vi eventuellt får en åthutning? Genom att visa barmhärtighet och medkänsla mot både människor och djur är vi ett tecken på den stora kärlek som Gud ger oss.

Mot nya sätt att uttrycka sig

Jag tror att slussarna kommer att öppnas när vi friare vågar tala om djur i kyrkan. Husdjur är till exempel familjemedlemmar för många, men ändå skrivs inga förböner för dem. Det kan vara en stor andlig omsorg när människor vågar prata om ett älskat djur, om sin omsorg om det eller om sorgen över dess förlust, till och med i kyrkan.

Att tala om djur som värdefulla medskapelser i ett kristet sammanhang kan vara förvånansvärt svårt, även om ämnet anses viktigt. Jag har märkt detta särskilt på senare tid, då jag tillsammans med poeten Satu Saarikko arbetar på en bönbok för djur. Enbart vanan i sig hotar att föra mina formuleringar i en riktning där jag bara nämner djuren i förbigående. Att införliva djuren i det kristna språket som värdiga varelser som är kära för Gud kommer att kräva ansträngning och vana, men det är hög tid att vi gör det. Det är dags att vi lär oss ett nytt sätt att tala om djur.

Författaren till den här artikeln är konstnären, teologen och djurrättsaktivisten Limppu Witick. Texten publicerades ursprungligen i Crux i december 2021 (Crux 4/21). Texten är översatt av Sarah Tiainen.

Mål 15 i FN:s Agenda 2030 handlar om livet på jorden. Målning av Limppu Witick. Fler verk finns på konstnärens webbplats.